avslöjad

Jag har fått en utmaning av séra Jónatan att skriva sju sanningar om mig själv. Jag kommer inte att skicka utmaningen vidare, men jag gör gärna ett försök att hitta sanningar om mig.

1. Jag älskar ensamheten, är nästan beroende av den, men är väldigt rädd att förlora min fru och mina barn.
2. Jag är i ständigt konflikt med mina föräldrar och ibland går det långa perioder utan att jag hör av dem, och lika glad är jag för det.
3. Det bästa jag någonsin har gjort i livet har jag ännu inte gjort, och jag vet inte vad det är heller. Kanske är det så att livet springer förbi mig och jag märker det inte.
4. Jag älskar ärlighet, men såras också av den.
5. Kroppskontakt är härligt och sex ännu bättre, framför allt med en som man verkligen har lärt känna från grunden.
6. Jag tror på livslång kärlek.
7. Jag tycker att ordet "trevligt" är det värsta som finns.

Familjen sover och jag funderar på döden. Sedan jag blev trettio har jag dagligen tänkt på döden. Min värsta tanke är att tänka på den dagen då jag inte längre finns, då jag inte vet om att jag finns. Den dagen då världen aldrig har vetat om min existens och jag upphör.
Jag tror på en Gud som räddar mig från allt detta, men jag har fortfarande svårt att befria mig från de tankar som jag nämnt ovan.
Så fort tanken drabbar mig, börjar jag gråta och vill bara fly från all verklighet. Jag vill alltid finnas.

Under mina smärtsamma sjukdomsperioder har däremot en annan tanke blivit verklighet. Tänk om smärtan håller i sig. Då vill jag inte längre leva med den. Jag väljer hellre att dö.

Kanske smärtan blir min vän, den som gör att jag gladeligen ger upp andan och dör.

Jag kom hem efter festen, upptrissad och vid gott mod, men nu kan jag inte sova. Kroppen går i minst 150 km/h och jag känner stress och oro i kroppen. Det går inte helt enkelt. Jag har inte ont, men det känns som om allt rusar inuti.

Helst av allt skulle jag vilja lägga mig i min älskades armar, men jag har ingen lust. Det ångar liksom inuti utan att det kommer ut något. Fingrarna går över tangentbordet utan att jag förstår vad som händer.

Jag dricker te och försöker lugna ned mig.

Jag har lärt mig att gråta och det har jag aldrig kunnat förut. Jag hatar verkligen att gråta, men nu strömmar tårarna av enkla känslor på en film, glädjen över att höra en bra historia.
Jag måste våga vara mig själv. Men jag vet inte om det betyder att jag måste gråta.